Divini

När jag var nyfödd sa morsan till maken, för han var skyldig till saken.
Han gjorde avkall, kallade mig avfall, slängde mig och sa "ta tillbaks den".
Helt naken, kraftröd och nästan död liggandes vid min efterbörd.
Diagnostiserad som död, men jag var bara utvecklingsstörd.
Äckligt störd, man hörde från kuvösen att mina päron ville dra, utan lille jag. Försökte sälja mig till forskare för en miljard. Dom torskade sitt snilledrag, jag släpade mig efter dom. Använde käften som dragen för att hinna ikapp eftersom dom tog vagnen mot tynnered, i synnerhet mot radhuslängan, dom visste inte att det hände, men jag hängde efter 7;an i navelsträngan. Sen jag var tre har jag haft känningar att jag inte var en människa, utan hämningar, sammlat döda djur och gjort klänningar. Försökt få bort sändningar innanför tinningarna är egenhändigt, bendandes med kofot fick jag veta att rösterna var invändiga. Jagat runt på lugna natten och fångat bortsprugna katter. Fyllde dom med kranvatten och hållt dom uppbundna i rabatter. Kände mig ensam och tänkte att ett husdjur vore urkul så jag passade på och göra en massa hål i farsans sko med en pasta-nål. Nu 7 år i undersökning för heroinrökning, snuten hittade mig, sköt en hund och sa att jag sköt den. Försök fråga min tvångsintagna hora till fröken.

Medan andra jag kände stod och pressade i timmar och klämde stora finnar
stod jag och lekte med rakblad och vässade pinnar och kände blodet rinna
mellan mina fingrar. Tindrade med ögonen och började fnissa. Och vi skrattade åt hans krattade frissa.
Viskade samtal med mig själv på elva dialekter. Sängvätande äckel, gick till skolan för att sälja mina täcken.