Divini

Jag saknar det. Det. Det där vi hade i början.
När lögner inte existerade, när skratten kändes mer äkta, när det var vi mot alla andra. När vi kunde dricka kaffe i köket hela natten och prata skit, för att sedan köra till Preem ( as usual, en slags tradition blev det ) och fetade i oss godis. 
Men sen förändrades allt. Och det är inte någon som förstörde, utan snarare något.
Något vi införde i våra liv som gjorde att vår vänskap sattes på prov. Vi klarade testet vid flera tillfällen, men sen var kraften för stor. Folk gjorde mycket för att sära på oss, och skitsnack smög sig bakom våra ryggar. Även emot varandra ibland, det vet jag. Och det vet du med. Allt började gå snett när dramat kom in till våra liv. Och med tanke på hur kul vi tycker drama är, desto svårare var det att ignorera. Kanske meningen det skulle bli såhär ?
Jag hade svårt att visa vissa känslor, och förklaringen till det ska du få.
Min mamma kastade ut mig, du var den som ställde upp. Du blev som en "kompis-mamma". Du hade alltid min rygg och stöttade mig när det gällde och du tog hand om mig. Jag har aldrig kunnat visa känslor för min mamma. Antar att det blev en sån situation med dig med.
Men det var inte jag som svek.
"Jag är lika hungrig igen som jag va halv fyra. Jag vill ha en extra sås."
Du tog ut något i förskott, och jag fattade noll. Det gör jag fortfarande, förstår inte hur det gick såhär. Det gör nog tyvärr bara du.
"That girl is so dangerous, that girl is a baaaad girl."
Tiden är förbi, och det som varit har blivit minnen för livet. Både på ett bra och ett dåligt sätt.

i suppose that's the way It Is.