Divini

Igår va en helvetisk dag, om ni frågar mig.
Vädret va ju absolut underbart, men att springa kors och tvärs genom hela stan med Stephany och Ivan som hälsade på allt och alla han gick förbi. Snacka om att alla känner apan. Och i detta fallet, apan känner dom med.
Efteråt gick jag och Steph för att möta hennes två vänner Martina & Alekz, sedan hoppade vi på tvåan och tog bussen till Björka.
Väl hemma hos Stephany blev jag så gott som attakerad av Joakim med en vattenpistol. Så ja, det va vad vi höll på med under hela kvällen. Mohammed, Stephanys pappa, bjöd oss på lamm, SKIIIT GOD MAT, och efter det bar det hemmåt.
Helt trött och utmattad efter dagens aktiviteter ringer Pretty - "kom hem till mig".
Så ja, jag hann byta om snabbt och lätt och sedan iväg IGEN.

Pretty lagade mat till mig och Dajana medans vi kollade på Greys Anatomy. Så bra, asså SÅÅÅ bra.
Mårten kom, vi chillade och sen va det inte mer med det. Men jag kan säga att jag däckade jävligt skönt i Prettys säng.

Men idag undrar jag ändå om inte dagen är värre än igår. Visst, inte mycket att göra, det mesta är redan fixat.
Men jag har fått reda på att Dipsy, min älskade vovve, ska avlivas. Hon är snart 10 år, dock väldigt pigg för sin ålder, och har ett skadat ben. Hon har lidit med det benet i snart två veckor, och det blir bara värre & värre. Och med tanke på hennes höga ålder tycker inte mina föräldrar att det är något att göra åt, utan att det är bättre att göra slut på hennes lidande. Jag ser ju helst att benet blir läkt, men om inte det går så tänker jag på Dipsys bästa såklart. Kanske lika bra att hon får somna in. Jag vill så gärna vara med henne, men jag är inte stark nog riktigt för det. Idag är den sista dagen med min älskade hund, och imorgon får jag aldrig mer se henne. Smärtar.
Jag vet många som skrattar åt folk som bölar över sina djur, men det bevisar verkligen att ni inte vet ett skit.
Ett djur är något man älskar, tar till sig, och aldrig vill lämna ifrån sig.
Man knyter ett vänskapsband och det är stark.
Dipsy va inte bara en hund, hon var en familjemedlem.

Nu har jag precis sagt adjö till Dispy. Jag tror hon förstod det med. Jag kramade henne och hon gav mig en puss på kinden och hon naffsade mig på nästippen, EXAKT som hon gjorde den dagen vi köpte henne. Det va inte jag som valde Dipsy, det va hon som valde mig. Kommer minnas henne som den bästa hunden jag någonsin haft!
Det visade sig att tid för avlivning fanns idag.
Hur fan stoppar man ögonen från att gråta ?